Jag är rädd för att rida honom och bara tanken på att sitta på hans rygg är avskräckande, men jag vet att det går om vi bara ger det en ny chans och arbetar tillsammans. Jag är väldigt duktig på att arbeta mot honom och sluta lyssna på hans hjälper när jag blir rädd. Enligt mig är ridning till för både häst och ryttare, och då är det inte mer än rätt att även hästen ska ha en del att säga till om - jag vill kunna mötas på halva vägen. Ex. Om du galopperar utan krumbukter kan vi hoppa några hinder - han vill hoppa, jag vill ha en lugn och harmonisk galopp utan att känna rädsla. 

Jag tror fortfarande inte på att hästar gör saker bara för att. Jag tror inte att han testar sin ryttare för att den ska bli skrämd, utan för att vi (jag) har kränkt honom. Micko är en väldigt stolt häst och jag har närmat mig ridningen från fel håll. Tänk objektivt nu. Såhär ser ridpassen ut; micko sadlas, bettet körs upp i hans mun (för ingen väntat ju på att han frivilligt ska ta det), han hålls fast och man sitter upp. (Notera att han ibland skuttar åt sidorna för att undvika ryttaren) Sedan rider man, om han sköter sig kanske han får komma ut en runda, that's it.

Redan vid tränsningen har jag tagit ett steg i fel riktning. Jag frågar inte honom om han vill bli riden, jag går efter vad jag vill. Sedan fortlöper de följande händelserna i samma stil, sköter han sig inte så blir man irriterad - men man tänker inte på hur irriterad han blir, och det har han all rätt att vara! Ta inte detta fel nu, Micko gillar att bli riden och få gå, men en del av glädjen försvinner när man med hjälp av massa remmar ska försöka få honom att göra det man själv vill. 

Ni förstår kanske att jag flackar en hel del just nu? Ska han säljas? Ska jag behålla honom? Ska jag försöka eller ska jag ge upp? 

Sedan har jag en ond liten röst som viskar i mitt inre "detta är inte vad du har planerat med din framtid. Du vill sälja Micko. Ni ska flytta till en gård och köpa två kallblod och en shettis. Fyra hästar är för mycket och du vill ha en häst som du verkligen litar på. Micko är inte den hästen." och rätt mycket av det stämmer ju, det stämmer för bra. Men hur rättvist är det mot Micko? När jag skrev på hans köpekontrakt blev han min (observer att jag inte tror på att "äga" andra varelser), jag har ansvar att göra det bästa för honom och ge honom ett bra liv. Är det rätt att sälja honom? Är det rätt att behåll honom? 

Min plan; han ska fortsätta vara till salu, men han säljs endast om jag finner hans rätt ägare. Om han inte har funnit den när vi flyttar till en gård så behåller jag honom - tar bort annonsen och försöker. Fram tills dess fortsätter jag med AR och lägger in lite uppsittningsarbete baserat på hans vilja. Jag ställer mig helt enkelt på en pall och ber honom ställa sig bredvid så att jag kan sitta upp. Det är hans val om han vill bjuda upp mig eller inte, jag tänker inte pressa honom utan det får ta den tid det tar. När, om, han väl bjuder upp mig tror jag att ridningen kommer se mycket annorlunda ut. Vi två fungerar från marken och jag vill se samma harmoni i ridningen, det spelar ingen roll om det handlar om att bara få skritta honom barbacka på lång tygel. Jag vill finna balansen. 

Detta blev verkligen ett förvirrande inlägg, men jag behövde verkligen få ur mig tankarna. Om ni har tips på hur jag kan göra för att hjälpa oss på traven eller minska på min rädsla så kommentera mer än gärna!